Kreativ miljö
En studio, en ateljé, vad behöver den? Hur formger man ett rum för fri tanke och kreativitet? Går det att ge generella riktlinjer? Förmodligen inte. Var och en gör det på sitt sätt. Vissa fyller rummet med spännande föremål, överblivet material och slumpvis bråte. Andra finner glädje i raka motsatsen: ordnade, städade rum med rena linjer, vassa vinklar och nyspetsade pennor som väntar i tyst beredskap.
Det här är ett skolrum, lagom slitet och lätt underhållet. En förlåtande miljö som bär omisskännliga spår av många års kreativt arbete. Ibland samlas en grupp av skapande människor här. Ibland, om man har tur, kan man ha rummet för sig själv och breda ut sig precis som man vill.
Men själva processen — vad handlar den om? Det kan börja i en sorts kaos, en samling material. Att röra sig på ren intuition, i vida cirklar runt ett ämne som ännu inte är formulerat. Söka och hitta — en fjäder kanske, eller en skrynklig påse i en lockande citrongul ton. Sätta upp gamla skisser och anteckningar på väggen. Ett ord, en mening som dyker upp i huvudet — bäst att skriva ner det på en skrivtavla innan det försvinner. Sakta växer ett collage fram av ord, bilder och små teckningar. Ett miniuniversum: det här, det där, och något annat i fysisk form. I bästa fall börjar man förstå åt vilket håll man är på väg.
Violas målningar springer ur barndomssituationer — upplevda, drömda eller inbillade — alla med en påtaglig känsloladdning. Som en känslornas arkeolog fogar hon ihop fragment och skapar ögonblicksbilder av särskilda stunder. En filt, en glimt av tapet eller hur ljuset faller på en ryamatta — detaljer frigrävda ur minnets gruvor. Det träffar betraktaren rakt i solar plexus och tanken slår: ja, så var det för mig också.
Skrivtavlor och anslagstavlor fylls och torkas av allt eftersom arbetet växer fram. Det är en så analog process det går att tänka sig. Kompositioner uppstår och utvecklas, ibland så fina att de nästan kräver att bli dokumenterade.
Foto: Pia Ulin. Stil och text: Cilla Ramnek. Konstnär: Viola Sparre.
